Norrländska Korrespondenten – 6 maj 1871, sida 2

utsträckta; skyltvakterna vände sig ofrivilligt om, kvinnan darrade och barne gret. Jacomo stampade i marken: Maria, tysta barnet, sade han. Maria öppnade hastigt sitt charlakans röda guldbroderade shörlif och lade sin sön till det runda och bruna bröstet, som är så skönt hos romarinnorna, lutade sig ned öfver honom och omfattade honom med sina armar såsom för att beskydda honom. Barnet tog bröstet och tystnade. Jacomo syntes vara nöjd med dessa tecken till hörsamhet. Hans ansigte förlorade det stränga uttryck, som ett ögonblick hade fördystrat det för att antaga en karakter af djup sorg. Derefter gaf han ett tecken åt sina män att fortfara med sina sysselsättningar. — ViI harva slutat att spela, sade några. — Lammet är färdigt, sade andra. — Godt, svarade Jacomo, ät dal Och ni kapten? — Jag äter icke. — Och icke jag heller, yttrade kvinnan med sin ljufva röst. — ÖOch hvarför icke, Maria? — Jag är icke hungrig. Dessa sista ord uttalades så sakta ock så bäfvande att banditen syntes rörd så mycket som hans natur det tillät. Han lät sin solbrända hand falla ned på sin älskarinnas hufvud, hon tog och förde den till sina läppar. — Ni är en god kvinna, Maria. — Jag älskar dig, Jacomo. — Var nu förnuftig och gå att äta. Maria lydde och begge satte sig vid halm