Norrländska Korrespondenten – 6 maj 1871, sida 2

för sig sjelf en röfvare kastande sista spadtaget på en nyss igenfylld graf. Denna röfvare är Jacomo; kvinnan hans älskarinna, och de män, som stå post, som spela och som tillaga kvällsmaltiden, kallar Jacomo: min tropp. Den som hvilar i denna graf var andre kaptenen Hieronimo: en kula hade befriat honom från galgen, i hvilken andre löjtuanten, Antonio, som haft den dumheten att låta taga sig, dinglade. Nu har ni gjort bekantskap med männerna och lokalen. Då Jacomo slutat begrafningsarbetet kastade han från sig spaden, af hvilken han betjenat sig och knäföll på blotta marken och förblef en fjerdedels timma liggande på sina knän orörlig och bedjande. Derefter framtog han ett silfverhjerta, prydt med den heliga jungfruns och Jesusbarnets bilder, och som i ett rödt band hängde på hans bröst. Han kysste det fromt, som det egnar och anstår en rättskaffens bandit. Sedan steg han långsamt upp och närmade sig med nedsänkt hufvud och korslagda armar spetsen af den klippa, som dominerade den platå jag beskrifvit. Jacomo hade förändrat plats så tyst att ingen märkte detsamma, Det syntes såsom om denna brist på vaksamhet var ett brott mot diciplinens lagar; ty efter att en stund hafva betraktat dem som argåfvo honom rynkades hans ögonbryn och haovs breda mun öppnade sig för att utstöta en törfärlig ed; — Sangue di Cristo... De som stekte lammet nedsjönko på knä sasom om ett slag af en käpp fallit på deras axlar, spelarae blefvo stående med händerna