Norrländska Korrespondenten – 29 april 1871, sida 2

jag nyss sade mycket vackert och aktuingsvärdt, när man betänker ändamålet, men intet är det just ändå nagot sätt att komma fort i verlden. — Och ändå kan ingen, figurligt taladt, komma fortare än jag, sade herr Verner småleende, — och detta förklaras lätt, då jag säger att jag är lokomotivförare. — Lokomotivförare? store Gud! detta fattades bara, men huru i all verlden kan herrn sköta en sådan plats, då herrn nu hela tiden fört oss kring Stockholms gator, törutom andra utflykter. — Jag skadade min fot mycket illa, samt fick derföre tjenstledighet, och under tiden, transport längre mner åt landet; en transport som också är i öfverensstämmelse med mitt hjertas önskningar. För öfrigt är jag nöjd med min lott, ty under utöfningen af min tjenst, har jag väl betalt för min dag, och kan således mycket bättre än förr, sörja för mina gamla mor— Och jag, — sade Selma, — förklarar att det är en vigtig, eo aktningsvärd post, herr Verner innehar. Besiana mamma lilla, att ha så många menniskors lif och välfärd i sina händer; och dessa försakelser och mödor och trägna aktgifvanden, är då detta af intet värde? Jo, säkert! Jag åtminstone sätter det bra mycket högre, än den lumpna rang man ärft och den förmögechet, som utan egen sträfvan gevom samma slump kommit en till godo. Selma räckte vänligt sin hand till Verner, som han full af glädje tryck e till sitt hjerta. — Ja, Gudbevars, — svarade kapteuskan,