Norrländska Korrespondenten – 25 april 1871, sida 2

— Långt för detta, hade jag bordt nämna min samhällsställning och det arbete, hvarigenom mina systrar existera, men en falsk blygsel har hållit mig tillbaka. Jag säger salsk, ty under närvarande tid, förnedrar icke arbetet, utan anses aktningsvärdt, på hvad sätt detuppenbarar sig; och ändå har jag tvekat, ja, jag har icke vågat, ty djupt uti mitt hjerta Tar jag!... — Hvad i Guds namn, är det för slags folk? — tänkte kaptenskan. Men Selma deremot höll sina ögon fästade på herr Verners vackra, uttrycksfulla ansigte och det företöll henne, som bon mycket litet skulle bry sig om hans ställning i hfvet, ty vore deu också ringa, så visste hon ändå att den aldrig kunde vara på något sätt förnedrande, ty hon läste i hans ögon och hon kände i sitt hjerta, att han vore en god och rättänkande menniska. Kaptenskan deremot, som icke betraktade saken genom kärlekeus magiska ljus, kände sig mycket orolig och längtade efter, men fruktade äfven upplösningen. Herr Verner, som atbrutit sig sjelf, fortsatte nu med lugnare röst: — Men hvad jag känner i mitt hjerta bör icke pu komma i fråga: derom sedan. Jag vill blott i korthet nämna, att då jag, jemte min mor och mina systrar för fyra år tillbaka flyttade till Stockholm, åtföljdes vi af ännu tvänne personer till, hvilka både genom sin ålder, och den kärlek och vördnad vi voro skyldiga dem, bade anspråk på ett någorluoda godt och bekvämt lif. Dessa personer äro våra