Norrländska Korrespondenten – 22 april 1871, sida 2

— Jag säger, — svarade Selma litet näbbigt, — att de der magistrarno måtte väl ändå haft några ovanor, några simplare instinkter, då herr Verner deremot jemte sina systrar, ha både ambition och ihärdighet och aldrig skulle kunna... — Ja, ja, afbröt kaptenen, jag har ju erkänt att de äro hyggligt folk, men hvartill fattigdomen kan förmå en stackars menniska, det är hvad du ej har någon aning om, min kära flicka! För öfrigt är det tillräckligt att de äro goda och hederliga menniskor. Deras samhällsställning och sysselsättning betyder så litet vid en bekantskap så flyktig som denna. När vi väl hunnit ner till vårt Ekeby, framstår den i minnet endast som en angenäm dröm. i — Hvad mig beträffar, tänker jag visst inte glömma den så snart, — sade Selma mycket bestämdt. — Nå, gör som du vill min: flicka, i det fallet eger du din fullkomliga frihet. Och unga Selma begagnade sig också af denna frihet; ja, Gud vet om intet familjen Verner, framstod i ännu ljusare dager efter detta samtal, ty hon sökte broderns och systrarnes sällskap med alt större ifver. De följdes åt till Drottningsbolm, då enkedrottningen gaf sin fest för de nygifta: denna fest, ur Tusen och en natto. Och på djurgården och hvarthän en utflykt kom i fråga var man tillsammaus. Och deremellan kommo flickorna Verner jemte deras bror, på besök till fra Ström, som trifdes mycket väl i deras sällskap, och med största förtroende, öfvorlemnade sin dotter i deras vård, ty kaptenskan Ström var mycket