Norrländska Korrespondenten – 15 april 1871, sida 3

— Kontoristerne å ett större handelshus, — sade han, — tå alt hälla sig på kontoret, och inte gå och drifva halfva dagen. Skulle har åter vara vaktmästare på det der kontoret, så är det väl sant, att de springa både hit och dit, men sådana afsteg mellan siva bestyr, som till Drottningsholm och Haga tviflar jag på de kunna tillåta sig. — Åh, pappa! — sade Selma och såg mycket förvånad ut. — Vaktmästare! skulle herr Herner vara vaktmästare? Har pappa då inte betraktat hans ansigte och erkänner ej pappa att han är ganska bildad? — Det är ingenting, som hindrar en kontorsvaktmästare att ha ett vackeft ansigte, — svarade kaptenen, — och hvad bildningen beträffar, så vet jag ingenting om herr Verner i det fallet. Den yttre hyfsningen deremot, kan uppfattas af alla som vilja tillegna sig den. Då jag gått på gatan här i Stockholm, och hört personer samtala bakom mig samt särskildt fästat mig vid den klangfulla rösten, de riktigt utsagda orden, har jag blifvit helt förvånad då jag sett mig om, och varseblifvit ett par arbetskarlar. Men för att inte göra Selma ledsen, så erkänner jag gerna, att herr Verner är en gaaska hygglig ung man, och hans systrar rätt söta flickor, fast de säkert trampa sin symaskin dagen i ända och endast för den här ståten tagit sig liten ledighet.