Norrländska Korrespondenten – 15 april 1871, sida 3

Med ett ord, man fann sig å båda sidor särdeles väl med hvarandra, och sedan herr Verner för fru Ströms räkning anskaffat en vagn, skildes man åt, under öfverenskommelse att sammanträffa följande dagen. Och det blef så. Och så vänligen och glada, och intressanta, voro herr Verner och hans systrar, att till och med kaptenskan lockades att göra sällskap då man begaf sig ut. Och stödd vid herr Verners arm, tycktes hona ej känna någon trötthet, ty han var sjelfva artigheten, och gaf aldrig med ord eller miner tillkänna, att hon, genom sin tyngd gjorde honom något obehag, såsom det ofta var händelsen med hennes man. Selma å sin sida var förtjust i mamsellerna Verner, men kunde ändå ej så ofta, som hon önskade få sällskapa med dem, ty de hade emellanåt mycket brådtom, måste försörja sig genom sitt arbete, som de sade. — Och den unge brodern, som bodde tillsammans med sina systrar, emedan föräldrarne voro döda, vitsordade deras flit, under det hans vackra, mörka ögon glänste af ömhet. — Ja, — svarade kaptenskan, uttryckande sin belåtenhet med bekantskapen. — De äro riktigt ena söta och älekvärda menniskor och jag är bra glad för Selmas skull, att vi lärt känna dem. Hon behöfde såväl något kvinligt sällskap, då jag så sällan kan vara med henne, — och min söta flicka, — fortsatte hon till Selma, — du trifs ju mycket väl tillsammans med mamsellerna Verner? — Ja, mamma, jag tycker mycket mera om dem än några af mina kvinliga vänuer dernere