gon fästade på sig. Det var nästan som hon sjelf hade varit den brottsliga. — Men man får ej så der hastigt vika tillbaka, — svarade den unge mannen. — Jag såg lika tydligt som ni sjelf, att hon upptog smycket. Låt mig derföre få uppsöka och anmåla saken för någon af polisbetjeningen, som finnes här. — Nej! nej! för alt i verlden! — svarade Selma, med deu fasa, som genom tidqningarne blifvit henne bibringad om denna aktniugsvärda corps. — Jag är mycket rädd och jag ber att ni följer mig tillbaka till mina föräldrar, som jag lemnade derborta, men som jag nu icke ser till. — Med största nöje, — svarade den okände, Och så vände han sig till tvänne unga flickor, som voro i hans sällskap, och hvilka han nu preenterade för Selma, som sina systrar. De voro tvänne unga, täcka flickor, enkelt men smakfullt klädda, och fastän icke så vackra som brodern, bildade deras milda, öppna ansigten en så angenäm konstrast till furien, hvilken anammat kaptenskans brosche, att Selma genast kände sig dragen till dem. Efter några svårigheter återfann man kaptenen och haus fru, och den senare tog förlusten af broschen mycket lugnare än någon hade väntat. Hon helsade särdeles artigt på den ange mannen, som preseuterade sig som herr Verner, och som sedan i sin ordning nämnde sina systrar, hvilka kaptenen inom sig, tyckte vara ett par, f—n så söta flickor, och isynnerhet mycket okonstlade, för att vara Stockholmsgickor.