afton, innan barnet gid till sånga, knäböjde det framför fin moder och bad för den frånwarande sadren. En gång, efter bönen Fader wår), till lade barnet af fig sjelft: Gode Gud, beskydda min älskare pappa, och — låt Honom flå ihjäl rätt många tyffar. Modren log sorgset, och tagande barnet på sitt knä, fade Hon: Min lilla, du ber den gode Guden, att låta rätt många preussare dö: men tag dig i aft! en trappa ner bor en liten tyft flida, hwilken på sitt wis litaledes ber, att rätt många fransmän måtte tö. Barnet funderade ett ögonblick; derefter utbrast det med triumferande stämma: 7A0, det gör ingenting! — Hmwarför ret? frå gade modren. — Emedan den gode Guden ide förs står tyska! swarade den lilla.