da som riktigt njöt af resan. Han befann sig väl, och hade träffat flera bekanta med hvilka han afhandlat gamla och nya förhällanden. Han prisade således inom sig, sin så motvilligt företagna utflykt, men hans fruntimmer deremot, tyckte att deras egen, hittills varit alt utom angenäm. På aftonen blef fru Ström bättre, men att få henne upp på däck var icke möjligt. — Hon njöt af utsigten inne i sin hytt, — påstod bon och då kaptenen litet ironiskt skrattade deråt, svarade hou — att hon nog sett det vägen vore mycket vacker. Men nu kunde ju Selma sitta deruppe en stund innan man lade sig, blott kaptenen hade ett uppmärksamt öga på henne, att hon icke lutade sig för mycket öfver relingen eller tog plats i förn, der sjögången vore mycket starkare, efter. hvad städerskan bade sagt. Selma begaf sig således i faderns sällskap åter upp på däck. Eu stund dröjde han vid dotterns sida och gjorde henne uppmärksam på de ställen man passerade och som ban kände igen. Men, med löfte att svart återkomma, lemnade han åter den unga flickan, ty vännen T. hade stuckit upp sitt hufvud i salongsdörren och genom en vältalig nick gifvit tillkänna, att todden väntade, och kaptenen var ej sen att hörsamma denna ljufliga vink. Selma försjönk efter faderns bortgång i dessa skära drömmar, som röra sig inom ett tjugoårigt sinne och. der aningen och boppet hafva samma lifliga grönska, samma varma solljus; och dessa inbillningens drömmar under