Norrländska Korrespondenten – 11 april 1871, sida 2

var mycket orolig öfver modern, hvars tinningar hon beströk med eau de cologne. — Lugnua dig min vän! — sade kaptenen och lutade sig ner till hustrun. — Det första anfallet är värst, sedan blir det bättre. — Ah! jag känner att min död är nära; — svarade hustrun. — Hvarföre lemnade jag mitt lugna Ekeby? Vi skola säkert drunkna allesammans! Store Gud, nu går fartyget öfver ända! — Det kränger bara litet, — svarade kaptenen, — och är för öfrigt det vackraste väder. Om du egde förmåga, och jag finge dig upp på däck blefve du säkert bättre. Låt mig och Selma få föra dig. Kaptenen fattade sin hustrus arm: — Nej, nej, för Guds skull! svarade denna. — Du ser ju jag är dödssjuk, och aldrig lärer jag få återse mitt Ekeby, och min Georg och Herman . . . Selma hjelp mig! Selma tyckte att altsammans var mycket ledsamt helst hon sjelf började må illa, och kaptenen, som insåg att han ingenting kunde uträtta för sin hustru, och började plågas i den kvafva hytten, sade vänligt: — Blir du ledsen Marie Louise, om jag går min väg, meo här är så varmt och jag kan ej hjelpa dig? — Gå min vän, — svarade fru Ström, som nu erfor ett ögonblicks lindring, — och tag Selma med dig. . Kanske kan friska luften deruppe, förekomma att hon ej blir sa här elandig som jag. Hon kan titta till nig emellanåt. Gå nu mitt barn! — uppmanade den