Norrländska Korrespondenten – 11 april 1871, sida 2

tid — så berr kaptenes kunde vara fullkomligt lugn — sade han. Lugu var dock icke kapten Ström, hvarken för sitt jordbruk eller sina söner; men han föresatte sig, att af de fyra veckor, hans fru och dotter betingat sig för vistandet i hufvudstaden, ifall man skulle hinna beskåda alt, åtminstone afpruta en åtta dagar. Man hade stigit ombord i staden W. och när ångbåten hunnit ett stycke ut på sjön, hade kapten Ström, bland passagerarne träffat en gammal kamrat, med hvilken han underhöll sig ett par timmar, trankil för fru och dotter, som han lemnat der nere i hytten, tills sluteligen vännen gjorde ett afbrott i samtalet med denna fråga: — Bror hade fruntimmer med sig tyckte jag? — Min hustru och enda dotter, — svarade kaptenen, — och hvilka förut ej varit i Stockholm. — Men då böra de i sanning så mycket som möjligt vistas på däck, för att njuta af strändernas skönhet och alt det angenäma i en sjöresa denna tid på året. Kapten Ström insåg sanuingen i vännens anmärkning, och begaf sig ner i hytten för att hemta upp sina fruntimmer. Men när han öppnade dörren hvilket elände mötte honom ej? Nu låg kapteuskan och jemrade sig. Hon var mycket sjösjuk och man vet hvilket förskräckligt lidande detta kän verka. Fru Ström, fullkomligt ovan vid sjön, trodde sin sista stund vara kommen. Selma höll sig ännu temligen tappert, men