Norrländska Korrespondenten – 11 april 1871, sida 2

ömma modern, — jag vill ej att du skkall bli sjuk. Selma ville ej lemna modern, som hvarje ögonblick kunde behöfva hennes hjelp. Men nu inkom ståderskan i hytten oeh lugnade alla genom sin försäkran, att sjösjukan, eburu ytterst plågosam sällan vore farlig. Och bon rådde Selma att följa med fadern upp på däck. Hon skulle under tiden sköta om kaptenskan. Och uppkominen ur den kvafva hyttem, kände Selma att börja med, ett oändligt välbefinnande. Hon njöt af den friska luften, och vågornas brusande och det granna solskenet och de vackra stränderna; men efter band blef detta enformigt och hon började känna ledsnad. Hon saknade sällskap, detta ungdomens oeftergifliga behof. Hon hade ingen att tala: vid, att anförtro sina romantiska drömmar om hufvudstaden oeb alt det underbara som der skulle möta henne, och dertill kände hon sig orolig för modern. Kaptenen hade genast lemnat sin dotter och med vännen begifvit sig ner i salongen. Selma satt således ensam bland främlingarne deruppe och ehuru det fans mycket fruntimmer, bade ingen närmat sig henne, och sjelf var hon altför blyg, för att inleda någon konversation. Ett par unga män, bade tilltalat Selma, men i hennes synbara förlägenhet, låg det något som icke var uppmuntrande och det dröjde ej länge förrän Selma äter begaf sig ier till modern. Fru Ström fortfor att vara mycket sjuk, så oaktadt faderus föreställningar vistades Selma der nere hos sin mor, Kaptenen var den en