Norrländska Korrespondenten – 8 april 1871, sida 2

udden, och hon skulle icke velat utbyta detsamma mot Rubensholm, äfven om grefven följt med i bytet. Hon älskade sin man, och det var den henne kära förhoppningen att en gäng få se Arthur Rubensköld njuta af samma sällhet, som förmådde henne att nu så troget kvarblifva vid Camillas sjuksäng. Denna önskan hade redan en tid tillbaka blifvit hennes mål, och hon föresatte sig att snart nog hinna detsamma. Och hon hann det. Etter sin sjukdom förändrade sig Camilla på ett märkbart och fördelaktigt sätt. Väl hade hennes kinder blekvat något under den tid, som hennes lif sväfvade i fara, och väl hade hennes sköna ögon förlorat något af sia glans, men i dess ställe tyckte hon icke mera att Sverige var ett kallt, odrägligt land, och aldrig förebrådde hon vidare sin man att han dragit henne ned med sig från den höga sfer, i hvilken hon varit van att lefva. Visserligen låg hon nu lika mycket på soffan, som fordom, men då grefven ville gå bort från henne, för att söka fria luften, tyckte hon också att det var för kvaft i rummet, och vid bans arm gick äfven hon gerna ut på en promenad. Då vintern stundade, och baler och kalaser aflöste hvarandra, då längtade icse heller Camilla efter nägra dylika, ty nu hale hon sitt nöje i hemmet, i en liten svartlockg pilt, med hvilken hon dansade på sina armar. Och lifvet flög fram så lätt och gladt, son hade det haft vingar af roseuskir. Grefve Arthur började åter känna sig lycklig och tänka, att just då han kände sig som mest sviken i sina förhoppningar, uppfylldes de. Hans promenader till Elfudden voro nu mera talrikare än förr,