Från Palatset och Hyddan. Svenskt original af Kersti. (Forts. från n:r 39.) Förstår ni, jag vill icke veta af någon delad ömhet, jag vill ega den hel och oafsöndrad. Hör ni, jag säger er, jag vill. Säg uu, huru ni skall bära er åt för att återgifva mig hvad ni stulit. Hon stampade med sin lilla fot i golfvet, och hennes späda gestalt skälfde af de olikartade rörelser, som täflade om väldet hos henne. Vrede, svartsjuka och vanmäktigt bat lyste ur hennes ögon och jagade blodet upp åt hennes ansigte. Mildt och lugnande lade Gunhild sin hand på hennes arm. — Tag ert förnuft till fånga, fru grefvinna. sade hon saktmodigt, så skall ni snart nog inse, hurusom det icke är jag, utan ni sjelf, som stulit er egen lycka. — Jag? — Jost ni; detta tyckes förvåna er, och likväl synes det mig som den enklaste sak i verlden. — Men min fru .. — Afbryt mig icke, så skall jag lätt nog förklara mig. En egendom, på hvilken man sätter ett högt värde, och hvilken man af hela sin själ önskar behålla den aktar man, den skyddar man för alla faror. Har ni gjort det med er makes kärlek, fru grefvinna? Tillåt mig tvifla derpä; den hade da icke så snart vågat fly er. Ni är skön, ni är älskvärd. IIarför