Norrländska Korrespondenten – 4 april 1871, sida 2

lidande. Slutligen närmade hon sig denna, ocb, böjande sig ned, sade hon med låg harmonisk stämma: — Det är ååledes sannt, fru grefvinna, ni älskar verkligen er man. Camilla spratt till, och hennes tårar uppbörde genast att flyta. Hon kastade sitt nedsänkta hufvud tillbaka och såg på Gunbild, som skulle hon velat utforska om dennas ord varit ett skämt eller måhända blott ett hån öfver hennes sorg. Derefter slog hon sina båda armar öfver bröstet, likasom ville hon hindra det att häfva sig för högt genom de häftiga känslor, som stormade derinom, och utbrast med passionerad styrka: — Om jag älskar honom? Jag älskar honom högre än mitt lif, högre än wina ögons ljus! Hvarje fiber af min varelse tillhör honom, hvarje min tanke är hans. Om jag älskar honom! Ack min fru, denna fråga behöfde ni sannerligen icke göra mig. Vet ni väl att mitt förra namn var Murial, och att jag tillhör en af Englands ädlaste slägter. Förmår ni fatta den uppoffring jag gjorde, då jag lemnade denna min slägt och mitt fädernesland, blott för att följa honom? Inser ni då icke att det endast var kärleken, som brivgade mig derhän, att endast kärleken kunde komma mig att glömma allt, utom honom? — Och han? hviskade Gunhild sakta, — Hau! Det blixtrade till i Camillas vattsvarta ögon. Han! utropade hon åter. Ja, han älskade mig till en tid, men sedan är det ni, min fru, som stulit denna kärlek, som skall och måste tillhöra endastmig. (Forts.)