Norrländska Korrespondenten – 4 april 1871, sida 2

——— han öfverlemnar mig åt den mest mördande ensamhet, den pinsammaste ledsnad. Jo, min fru, edert skenheliga ansigte kan icke bedraga mig; som alla ändra, och jag skall utkräfva hämnd; hämnd på er, för miu förlorade lycka, min ungdom, som flyger bort med allt detta elände. Mia Gud, min Gud, hvarför kom jag då hit, bvarför lät du mig älska denne man, som endast efter ett års äktenskap visar mig den mest uppenbara kallsinnighet? Hvarför sick jag icke stanna i det land, der min vagga stått, hvarför sände du mig hit till denna kalla luft, bland dessa odrägliga menniskor, der jag slutligen skall förtvina och döft: Hon dolde sitt ansigte i sina händer och grät öfverljudt. Gunbild kände sig förskräckt vid åsynen af denna vansinniga smärta. Hvad skulle hon göra? Uvad skulle hon väl företaga sig, för att lugna detta upprörda sinne, denna öfverdrifaa natur, som kom och anklagade henne för sin förstörda sällhet. Hon visste det icke. Tyst stod hon der, försäukt i en häpnadsfull åskådning af denna kvinna, som nu reste sig samt med häftiga ord och hatfulla blickar äter började förebrå henne att ha stulit hennes lycka, Omsider tycktes dock grefvinnan blifva uttröttad af det myckna talandet och, nedsjunkande på stolen, utbröt hon i convulsiviska snyftningar. Gunbild fruktade nästan att hon skulle få spasmer och kände sig dervid rådlös, Hjelpa ville hon, hjelpa måste hon, men huru? Hon gjorde sig oupphörligt den frågan. Hon kände sig obeslutsam, som ett barn, och vid åsynen af grefvinnans smärta intogs hon af ett djupt med