bewisas. På sjåälskrafternas osoriwagade Uldenåatlande änta till en hög ålder anförde talaren tstil. liga exempel bland franska och engelffa statsmän i wåra dagar. Man har påstått att menniskorna numera ide blifwa få stora och starka fom förr, och till ftöd härför åberopat de fordna kämpars och riddares traft. Jn mindre man talar om riddartiten def bättre, ty denna tid war, trots det poetista ffimmer fom hwilar öfwer densamma, en dålighetens och sedeslöshetens tid. Hwad den stora styrkan beträffar, bör man ihågtomma, att de fom utmärtte fig i det hänseendet woro sa och undan tag; fom fadana bestrifwas de och derjör har deras namn gått till efterweriden; dessntom hade de elif. wit specielt uppfostrade i den enfidiga rigtningen att tunna släss och derför gingo de äfwen långt i den rigtningen, likasom nutidens akrobater och bor: are. Ett sätt att bedöma kroppstorleten och ftyrtan förr och nu är att i Towern i London eller i mår rustfammare mäta eller profwa de gamla vrufinins garna. En män till talaren hade på det senare slället försött ätstilliga af dessa rustningar men fun: vit dem för trånga. Han fick ide rum med ars mar, ben eller någon kroppsdel utom med magen. Man åt nemligen på den tiden glupstt och grof mat och drack mycket öl. Sundhetstollegii uppgifter om antalet af de wid beväringsmönstringarne för undermålighet lasserade witnar icke heller om något aftagande i styrka och kroppsstorlek utan twärtom. Samma förhållande eger rum 1 Frant. rile, der individernas lämplighet till soldater på 100 är i medeltal ötats med 5 procent. Föreläsaren utsträckte nu jemförelsen i afseende på storlekt och start troppsbyggnad till en förhistorist tid, i det han wisade åtstilliga ben från gånggrifter i Be stergötland jemte Sen, tagna från anatomisalen. De nyare benen — ehuru af inftängda fårgar fom blott hare ringa kroppsrörelse — woro större och gröfre än de motswarande från forntiden. Beträffande mera klenhet och piuntighet nu än förr, mille talaren ide förneka möjligheten deraf. Men det tunre bero derpå att man nu wet fig få mera och bättre hielp nu än förr, och blott wara ett nytt bewis derpå att man nu fföter fig bättre än förr. Der funnes dod äfwen ett annat motiv. Orsaken till den aftagande dödligheten måjte i all: mänhet fötas i ett bättre lefnadsjätt och fundare föda, men man tommer dem närmare på spären genom att jemföra för olika år dödligheten under det försia lefnarsäret. ty denna år altid störst. Föreläsaren wisade genom satistiska upgifter att under åren från oc med 1816 antalet af barn fom dött under första lefnadeåret i förhållande till foltmängden ständigt aftagit. Under detta första år blifwa jåledes genom en bättre wård ett allt större antal barn räddade, bland dem äfwen llena, hwilka förr gingo under. Förr återstodo endaft eliter och dessa mäfte naturligtwis i allmänhet wifa figfriftare. Om humnudet och hjernan säges derefter: YEngen rel af menniskofroppen är i antropologistt hänfeenre af få stor betydelse fom hufwudet, men ingen varierar heller i detaljer. Ju fullkomligare ett organ är, desto flere variationer tillåter det, utan att förlora i fysiologisk fullkomlighet, oh desto större effekt göra äfwen de minsta nyanser i dess proportioner. Talaren hade sjelf tagit 12 till 15 tusen olika mått på menniskohufwuden. Han wille här blott fästa sig wid ett enda af dessa mått, det fom rörer hufwudsklålens inre rymdmått (lapa citet). Redan det bekanta talesättet: ftorthufmud men litet wett, antyder den föreställningen i folfmedwetandet, att förständsförmögenheterna skola frå i förhållande till hufwudets storlek och att mötfat: fen är någonting abnormt. Stort hufwud betyder hos deu frisle stor hjerna. Med ett ftort organ menar man i allmänhet föreställningen om en stor werksamhet hos detsamma. Man behöfwer derföre ide råfa in på frenologiens humbug. De särskilda själsförmögenheterna låta ide, såsom denna lära påstär, lokalisera fig i färskilda delar af hjernan, få att man t. ex. skulle ha särskilda organer för mus sil, ritning, ja hwarför icke äfwen för stickning, lappning m. m. Talaren antydde widare de swårigheter med hwilka det är förenadt att noggrannt mäta hufwudskålens kapacitet oc) wäga hjernan. Emellertid ha dessa undersökningar ledt till åtskilliga wigtiga resultater. Professor Wagner i Göt tingen har wägt 964 hiernor, bland hwilka endast 6 woro af personer, om hwilka man wisste att de i intelligens stått öfwer medelnivån. Wigten war för fem niondelar af de undersökta mellan 1,200 och 1.400 grammes. Medelwigten war för män 1,389 grammes. Hjernans wigt är störst mellan 26 och 40 är. Mannens och kwinnans hjerna skilja fig något i wigt; den förres har en större wigt än den fenares. En kubilcentimeter af den förra mär ger i medeltal 0,95 grammes, och en fubifcentimeter af kwinnans 0,96. Detta wisar ingen undere lägfenhet hos kwinnan, ty hennes kropp och hufwud är i allmänhet mindre. Högft stå i allmänhet de europeiska folken, der näst malajerne och laffrerne. Att grönländarne, hwilfa för öfrigt ej utmärta fig genom någon fynnerligt hög kulturgrad, stå midt ibland dessa torde lunna förklaras genom den omständigheten, att de alltifrån Grönlands upptäckande af norrmän från