Hon sträckte med ett visst trots ut sin hand mot honom och på den blixtrade verkligen en diamantring, men det var icke densamma, som grefve Rubensköld eo gång burit på sin urkedja och sedan skänkt Gunhild Alm som en säker underpant på sin kärlek och trohet. Grefven betraktade den lilla banden; och en bitter smärta genomfor bams själ. Hvarför bade han icke bebållit den, (då den var hans, hvarför hade han väl skjutit den ifrån sig? Frågan stod med eldbokstätver teckoad i hans hjerta, och kände väl deras glödande makt. Han böjde sig ned öfver Gunhilds hand, som, så vederläggande all anklagelse, blifvit utsträckt mot honom, och ville kyssa den, men hon drog den hastigt undan och var med ett språng. nere för verandans trappsteg. Förvånad blickade han efter henne och såg hemne ömt slutas i häradshöfdiug Kants armar. — Min älskling, min kära lilla hustru, hörde han en manlig stämma hviska, och han anade snarare än såg, så dimhöljda voro hans ögon, hurusom de båda makarnes läppar möttes i en lång varm kyss. Med sakta steg smög han sig bort, utan att någon märkte honom, och då Gunhild tillika med sin man kom tillbaka, funno de verandan tom. — Du har haft besök, yttrade Kant och lade sin hustrus arm under sin, — Ja, grefve Rubensköld; hvad säger du derom? Gunbild såg upp; och genom. hennes klara, öppna blick kunde man läsa i hennes inre och