Norrländska Korrespondenten – 28 mars 1871, sida 2

er rättigheten dertill. Ni öfvergaf mig liksom man öfverger en blomma, hvilkem man först vattnade, och sedan sorglöst lemnar att förvissna. Tror ni väl, att samma blomma sedan kan spira upp för er? Nej, hon dör för er, men lefver upp för en annan, hvilken vardar sig om henne. Och nu, herr grefve, lätom oss icke mera vidröra ett ämne, som sannolikt bör vara obehaglikt för oss båda. Den unge grefven flög upp. — Ni önskar icke vidröra detta ämne, min fru, utropade han lifligt, och derigenom vill ni äfven döma mig till en evig tystnad, men ni skall icke lyckas häruti, ty jag vill och måste veta, om ni ännu bär min rirg. — Er ring! Gunhild tog några steg tillbaka af häpnad af en dylik fråga. Er ring, sade hon, och det var endast harmens rodnad, som lågade på hennes kinder. Er ring? Förstår ni då icke, att dess ädelstenar länge sedan måste vara fördunklade, och att jag bvarken kan eller vill bära något, som blifvit mig skänkt af er, Vid detta svar sänkte grefven långsamt sitt hufvud och en mörk skugga gled öfver hans ansigte. Plötsligt såg han åter upp, och mod och hopp lyste åter i hans blick. — Gunhild, sade han, förstå mig blott rätt, jag begär ju ingenting af dig, jag vill blott veta . .... l — Om denna ring är densamma, som ni för sex år tillbaka satte på mitt finger. Nej, herr grefve, den ringen måste ni söka i det blåa djupet der nere och icke hos mig. ty bär sk; . ni icke finna den. ij