Norrländska Korrespondenten – 28 mars 1871, sida 2

bedragen i främmande land. Guldet glittrade för mina ögon, och jag glömde det blanka stålet, som jag lemnat hemma. Jag fångade det, jag insnärjdes sjelf så i dess fina nät, att jag tyckte mig blifva en annan menniska, men jag blef besviken; det guld, som jag kände mig så säll af att ega, var icke guld, det var blott färgad koppar. Grefven tystnade hastigt och lutade hufvudet i sina båda händer. Gunhild kände sig emot sin vilja rörd. Hvarföre skulle han komma och och väcka slumrande minnen, hvarför skulle han rifva upp dödade tankar ur deras graf? Den unga kvinnan kände medlidande med denne, på alla sköna förhoppningar gäckade man. Hon sjelf hade en gång under sitt lif blifvit bedragen, men hon hade fått den rikaste ersättning. Af hela sin själ, önskade hon nu, att äfven grefve Rubensköld skulle kunna blifva lycklig. Å — Men den färgade kopparn kan måhända förvandlas till guld, sade sou sakta med tonvigt. Grefven for upp. — Aldrig, utropade han häftigt, aldrig. Under hela mitt lif kommer jag att få plikta, för att jag icke blef min första kärlek trogen. Odet bjuder så och skall så bjuda, men låtom oss icke tala härom, jag kom icke hit derför. Jag kom blott hit, för att få, liksom vid solen, värma mig i er närhet och lyssna till er stämma, som, lik ett aflägset echo, ljuder till mig äfven från forndom. — Tyst, herr grefve, jag förbjuder er att tala detta språk till mig; ni har sjelf förvägrat