Norrländska Korrespondenten – 28 mars 1871, sida 2

men sätter sig åter. Det kan icke vara Kant, han måste ju komma åkande. En skugga af missräkning öfverfor hennes ansigte, men detta uttryck förbytes snart till missnöje, då hon varseblef att ryttaren stiger ur sadeln framför huset och kommer upp på verandan. — Grefve Rubensköld, mumlade hon för sig sjelf, i det hon med en böjning på hufvudet besvarar hans vördnadsfulla helsning. i — Jag har så många gåoger ridit förbi detta täcka ställe, utan att närma mig dess innevånare, att jag i dag icke kunde emotstå. lusten dertill. Ni måste förlåta mig denna min djerfhet, fru Kant, yttrade grefven, och sköt en stol fram till henne, hvarefter han sjelf satte sig. — Om min . man: vore hemma, skulle grefvens besök säkerligen vara honom välkommet, men som det nu är, så .... — Menar pi, att jag med det soaraste bör aflägsna mig, ty ni ser mig icke gerna; är det icke så? Jo visst. Ack, min fru, det är hårdt att nödgas höra er tala på detta sätt, — Och hvarför hårdt, herr grefve, yttrade Gunhild kallt. Jag förmodar, att det är min mans sällskap ni söker inom detta hus, icke mitt. — Åfven vi kan således vara grym, äfven ni eger kvinnornas vanliga och lätthandterliga vapen, att med hvassa ord sticka och såra oss. Men, Gunhild, hvarför begagna detta vapen mot mig, hvarför göra mig ännu olyckligare än jag är? Vet Gunhild, att jag för sex år tillbaka reste bort i den fasta öfvertygelsen att komma åter med samma känslor, samma interessen, som förr, men jag bedrog mig och blef af ödet