Norrländska Korrespondenten – 23 mars 1871, sida 2

tals rosor och fåglarne i luften sjöngo jubelsånger till skaparen af allt herrligt och skönt. Gunhild kände sig lycklig. Med hvarje dag, som gick, fästade hon sig mera vid sin man, och hon anade långt mera än hon bestämdt visste det; att hon sjelf var vida lyckligare i sitt enkla hem på Elfudden, än den rika och firade grefvinnan Rubensköld i sina ståtliga gemak på Rubensholm. Den unge grefven såg hon högst sällan och den öfvergående svaghet för honom, som hon känt vid hans första samtal, erfor hon icke mera. Hennes kvinliga stolthet kom henne härvidlag mycket till hjelp, och grefve Rubensköld kunde aldrig smickra sig med att han hos henne lyckats uppväcka ens en gnista af den fordna ömheten. Emellertid fick han i högsta grad vidkännas hvad det vill säga att hafva gift sig med en kvinna, hvars lag är hennes egna nycker och som lefver endast för toiletten. Ju längre tiden skred framåt, ju mindre sökte Camilla lägga band på sitt retliga lynne och ju mera förebrådde hon sin man för den dödande ledsnad ban lät henne undergå. Ingeuting kunde nu mera lifva henne, och med baler, kalaser och öfriga tillställningar hade hon alldeles upphört. De roade henne icke mera, hon såg ju ständigt samma societe samlad hvart hon kom, och i. längden föreföll henne detta enformigt. Ingenting kunde sålunda roa denna unga kvinna, som aldrig fann sig böjd för allvarliga sysselsättningar och aldrig sökte efter verkliga njutningar. Sitt hem, som hon kunnat skapa till ett paradis, förvandlade bon till en afgrund, så att mannen sjelf måste fly detsamma. Och han gjorde det äfven, Han tänkte