Norrländska Korrespondenten – 23 mars 1871, sida 2

Från Palatset och Kyddan. Svenskt original af Kersti. i (Forts. från n:r 34) Gunhild sjönk åter ned på soffan, och då dörren stängdes, förekom det henne, som skulle den blifvit stängd efter hennes lycka, som gått bort. En djup, smärtfull suck bröt fram ur hennes bröst. — Kan jag sluta honom till mitt hjerta då jag tänker på en annan, mumlade hon. Vågar jag emottaga hans kärleksbevis, då jag icke är i stånd att återgifva honom dem. Min Gud, min Gud, hvad har jag gjort, då jag band mitt öde vid hans? Pendylen, som i detsamma slog midnatt, tycktes vilja besvara den frågan. Den unga kvinnan spratt till, hon såg sig omkring j rummet. Öfverallt fann hon tecken, som påminde henne om hennes mans kärlek. Hon stod i begrepp att bortkasta denna kärlek nu, bortkasta den, för att famla efter något, som hon äfven i detta ögonblick af en upprörd känsla insåg aldrig skulle bringa henne någon varaktig sällhet. Hvad kom det då vid henne, efter som hon kunde glömma sig till den grad, efter som hou icke ens försökte beherrska sig. sjelf? Hon ville gråta, men inga tårar funno vägen till hennes ögon. Hon skulle velat skrika, men tystnaden i rummet förskräckte henne, och äfven hon förblef ljudlös, med hufvudet uppfyldt med tankar, tankar, som honl skulle önskat kväfda, innan de föddes inom hennes hjerna, men som hon icke förmådde kväfva. De kom