————ä—t.s—— AA—: eDe—— BVref från Frankrike. Godhetsfullt har oss blifwit meddelat ett bref från franska staden Angers, hwilket mi här i öfwersåttning delgifwa wåra läsare dels på arund af det målande i stilen och dels såsom ett bewis på det åskådninassätt, som gör sig gällande hos de med freden missnöjde, och hwilket troligen mar rit en af te mest bidragande orsakerna till det uppror, fom nyss i Paris utbrutit. Författaren, hwilken lärer hafwa följt händelsernas gång med få stor uppmärksamhet, fom det warit möjligt att göra detta, utan att tillhöra te s. k. inwigta, skrifwer: Angers den 25 februari 1871. — — — — Jag finner med fröjd, att eder nation för oss bibehållit alla sina sympathier. Om tystarne med sådan lätthet lyckats besegra oss, kommer tet sig deraf, att kejsardömet ej endast qsort allt, för att förswaga och förwekliga det man: liga etementet i Frankrike, utan äfwen nära nog giort det till en omöjlighet för of att sätta oss i förswarstillstånd. Wi hafwa blifwit förrådta på flera wis och af flera partier, men förnämligast af det konungsliga och det statskyrkliga, hwilka fruktade, att republiken skulle befästas i Frankrike, i fall mi senrade, och — segern skulle i längden owilforligen tillfallit of. De hafwa derföre gjort allt, för att utså modlöshet och demoralisation bland wåra unga armeer, hwilka, wäl ledta och förda af werkligt fosterländskt sinnade generaler, ganska fort skulle hafwa befriat wårt land frän detta band af tjufwar och röfware, som blifwit lössläpt deröfwer. Men samma historia upprepas tywärr alltid: De stora föra i let band de små, tad ware den råa okunnit het och slöhet, hwari man lyckats bibehålla vem. Jag försäkrar, att tyskarne ej hafwa skäl att skryta öfwer sitt fålt: tåg i Frankrike, ty om de med fåran lätthet wunnit inträde uti, flertalet af wåra siäder, härrär detta reraf att de öfwer allt på fin mäg funnit bundsförwandter, hwilka eburu fransmän til härkomsten. warit mera preussiskt sinnade än te sjelfwa och med förtjusning åt dem öppnat stadsportarne. Detta är skamligt och wanhedrande, men det är tock werkliga förhållandet. Det är detta slags menniskor, som i detta ögonblick ropa på fred fill hwad pris som heist, och fom byfa en gränstös fasa för krigets fortsättande, emedan de wäl weta, att wi slutligen skulle förjagat bar: barerna. Kriget slutare nemligen i samma öpon: blick, då en enda mans owanliga kraftfullbet och patriotiska nit försett oss med wapen och förråder organiferat, exercerat och disciplinerat oss och satt oss i få godt skick, att wi skulle hafwa kunnat störta oss öfwer dem såsom en lawin och förkrossa dem. Hwilken olycka för menskligheten war ei detta krig, och huru hafwa wi ej terigenom trängts tillbafa hela sekler i wår utweckling! Återinförandet af den tjuriska styrkans herrawåälde, få att mennis forna sinsemellan mörta hwarandra såsom wilta piur, fe der ett för menskligheten i sanning ganska netslående resultat! ejig—