Norrländska Korrespondenten – 21 mars 1871, sida 2

— År du redan trött? frågade han oroligt och tryckte hennes arm intill sig. Den unga kvinnan rodnade starkt. — Om icke just trött, så likval belåten på detta nöje. Mitt hufvud värker af all denna värme och ansträngning, sade hon efter en lätt tvekan. Kant lemnade henne några minuter, för att tillsäga om vagnens förspännande, och en stund sednare sutto de båda i åkdonet på väg till hemmet. Gunhild var ovanligt tyst, och Kant föreföll det, som skulle ett tungt moln hängt öfver hans hufvud. Han såg alltjemt för sin inre syn grefve Rubenskölds vackra anletsdrag, och i detta nu tänkte han med bäfvan på den förklaring vis å vis denne man, som hans unga hustru gjort honom strax före deras giftermäl. Naturligtvis förstod han, att hennes första samtal med grefven måste uppröra henne, men till den grad, som han nu trodde vara fallet, hade ban dock aldrig kunnat tänka, Han skulle velat tala, men en hemlig motvilja att vidröra det ämne, som nu sysselsatte bådas tankar, afhöll honom derifrån. Han satt tyst och lutade sig ut genom vagnsfönstret, så att icke röken at hans cigarr skulle genera Gunbild. Sålunda uppnådde de hemmet. Tigande gick den unga kvinnan io i sofrummet, och då häradshöfdiugen en stund sednare inträdde dit, fann ban henne liggande på soffan med ausigtet gömdt i händerna. En outsäglig smärta fattade honom vid denna syn. — Gunhild, min älskade Gunhild, hvad fattas dig? utropade han ömt och sättande sig på en liten ledig plats i soffan ville ban sluta