Norrländska Korrespondenten – 21 mars 1871, sida 2

huru lugn hennes röst än ljöd, kunde den icke bedraga honom, han såg i hennes anlete att hon tyckte sig ega mycket att förlåta, mycket att glömma, innan hon kunde med honom samtala, som med en vanlig, henne likgiltig person. Ett onämnbart något flög genom hans själ; och dess stängar dallrade, som skulle de blifvit satta i rörelse genom en osynlig makt. — Säg heldre, att ni icke vill förlåta mig, Gunhild, utbrast han lifligt. — Fru Kant, om ni behagar, rättade hon kallt. Grefven bet sig i läppen. — Det är saont, svarade han derpå. Ni är icke den lilla Gunhild från fordom, och knappast något hos er påminner mig om henne, ni är gift och som jag hoppas lycklig, — Ja, jag är lycklig, sade hou sakta, och med blicken välkomnade hon sin make, som i detsamma kom fram till dem. Då Kant varseblef grefve Rubensköld i samtal med Gunhild, ville han draga sig tillbaka, men hon räckte ut sin hand mot honom och bjöd honom sålunda stanna kvar. — Vi hafva bytt fruar på en liten stund, sade grefven i en lätt skämtande ton, nu gar jag att återtaga min egendom. Han bugade sig för Gunhild och aflägsnade sig, utan att ha fått öfvertyga sig ow det verkligen var bans ring, hon ännu bar. — Om du icke har något deremot, Pontus, så ville jag gerna fara hem nu, jag känner mig just mätt på balen, sade Gunhild med något matt röst och stack sin arm inom Kants. Denne såg forskande på henne.