Norrländska Korrespondenten – 21 mars 1871, sida 2

och hennes lysande toilette tycktes i sanning blända hans syn, ty han vände hastigt ögonen från henne, till ett annas håll. En sprittning genomilade alla hans lemmar. Hvad var det väl, som kunde komma hans blod att brusa, bans pulsar att bulta med en oroväckande fart? Endast en liteu hvit och fin fruntimmershand, på hvilken en diamantring blixtrade. Grefve Rubensköld torkade sin svetthöljda panna och fästade så ånyo blicken på samma föremål, Den lilla handen låg ännu kvar på ryggstödet af en framför honom stående stol, och egarinnan till den var Gunhild Kant. Kunde det vara möjligt, bar hon verkligen ännu den ring, Rubensköld för sex år tillbaka skänkt henne; ville hon bära den nu, sedan hon funnit honom trolös och sjelf sedan några veckor var gift? Grefven svinlade vid denna tanke och gick närmare, för att blifva öfvertygad om att han icke misstagit sig. Just som han böjde sig ned för att efterse detta, drog Gunhild likväl undan sin hand, för att åter pådraga den hanske hon under några minuter aftagit. Något för hastig i sin rörelse, tappade hon den likväl, och grefven skyndade genast att upptaga och återlemna densamma. Deras ögon möttes, och en stark purpursky flög öfver Gunbilds ansigte. — Icke sannt, ni har förlåtit mig, stammade grefven med låg, upprörd röst, och lutade sig framåt, så att endast hon skulle kunna höra hans ord. — Jag vet mig icke hafva någonting att förlåta grefve Rubensköld, svarade Gunhild med ett så stolt och lugnt uttryck, att den unge mannen studsade. Han såg dock på heune, och