Från Palatset och KHyddan. Svenskt original af Kersti. (Forts. från n:r 33.) Emellertid stod han der sjelf och beskådade den skatt, som så mången kände sig frestad att afundas honom, och äfven han kunde icke undga att finna henne skön, tjusande; men komma hans varma hjerta att klappa af kärlek och sällhet öfver hennes egande kunde hon itke mera. Den tiden var förbi och skulle aldrig komma ater. Och hvarföre? Derföre att kan kände henne, derföre att han visste, att hon blott var ett glänsande skal utan kärna. Smärtsamma, ständigt aggande tanke! Huru finna ro för dig? Verlden föreföll honom tung. Han hade blifvit gäckad och bedragen, och han såg redan lifvet i en helt olika dager emot blott för ett år sedan. Då hade han sagt till sig sjelf: Lefva, det är att njuta! Nu kände han sig frestad att utropa: Lefva, det är att lida! Ja, han led, emedan han såg sina ljusa, djerfva förhoppningar nedmyllade i en graf, och ban led dess värre emedan han trott på en lycka, som aldrig kunde biifva hans. Kärleken, hvad var den nu för hovom? Endast ett ord, som likt ett aflägset echo ljöd till honom från fordom. Han hörde dess ljufva klang, men han visste icke rätt, från hvilket håll det kom, han sökte derefter, och fann sig irra efter en fantom. slan lutade sig mot dörrposten och lät blickarne glida öfver danssalen. Han såg sin hustru, lik en grann fjäril, sväfva fram bland de öfriga,