Ett blad ur en resandes dagbok. Den 14 mars 1871. Nu sitter jag i åkslädan och far från Sundsmallsstaden upp mot Selångers kyrka. Wäglaget är då ligt få att slädan blott pallrar och går oaktadt den drages af en god bondtamp. Som tillfället är gynsamt, mill jag framtaga min annotationsbor och anteckna mina reseintryck, i fall jag werkligen skulle få några. Emellan Sundswall och Bergsåker ligga högar of malm här och hwar efter wägen. Hwarför detta? frågade jag mig sjelf. Detsamma fade jag också till min ffrutsbonde, fom swarade: Om mår ren, jag menar i april och maj månader är härftäs des få dåligt wäglag, att man får tacka Gud om man kommer fram 4 mil på twå timmar. Her rarne nu för tiden ä få splendersamma af fig, få det fan nog hända att de grusföra wägen med malm., Sådant war hans swar och jag tänkte om dessa ord: ekonomiskt, ekonomiskt. Tidningarne berätta ju att man begagnar besfje merftål till jernwägsskenor, wi fe Sundswall grus: föra gator och wägar med frosfad sten och nu få mi höra att wägen från Sundswall till Selånger belägges med malm. Lyckliga rapphönor, hwad tot: lig och präktig wäg I fån! Och när bondkärrans jernsmidda hjul dånar mot malmen, då får man repetera ordspråket: hårdt mot Hårdt. Sundswall är ju en stad på framåtskridandets bana. Man jäger att den håller på att gå om flera större städer såwäl i handel fom lyx. Och att det är sannt hwad fyren angår, fan ingen betwifla fom fett dess stadshus — dyrt och kärt. Herrar botanister föga ju tallen har enkel rot. Men jag tror att den är sammansatt, ty få synes det af en tall hwilken wäxer på södra sidan af wägen, ty den har nämligen 8 lika stora rötter. Wid Grundfsund står wid wägen ett stenkummel, hwarpå är rest en tackjernshäll prydd med kunglig krona och instription, som följer: C. XIII. C. Neroth Landshöfding. 1811. Detta laloniska skrissätt finna wi också på graf wårdar. — Men ej är detta någon grafwård, ty jag har ej ännu hört nämnas att någon konung och landshöfding gömts i samma graf. — Nej detta kummel är blott en milstolpe som landshöfding Neroth låtit resa och pryda med denna inskrift för att wisa melpaborna på hwilken intim fot han stod med kungen, såsom min skjutsbonde sade. På detta jernstycke finnas namn af twänne män, hwilka (fynnerligast Carl XIII) störtat wårt land från makt och ära till en underordnad stat i norden. Den kungliga krona, fom pryder hällen har nu börjat att falla sönder och hon säger of nu ungefär få bär: Sag representerar monarkien. Att jag börjar falla sönder, bewisar att monarkien är murken oc dehöfwer snart fin aflösning från fin höga ftånd punft i samhället. Swerge bör för att blifwa en stat, sådan den war i fordna dagar blifwa en re: publik. Tiden fordrar det. Jag fom är af swenskt jern och ej fan trotsa tidens tand. Huru lätt fal ler då ide den wela gyllne kronan sönder. Om Reroth berättas det, att han mar en af Carl XIII:s gullgossar, att han war älskare af fronans glans och fmider samt dyrkare fin kung fom slafwen fin herre. Se här en anekdot ur Hans lif: Wid beväringsmönstring i staden Sundswall war Neroth närwarande som mönsterherre. En af ftar dens ynglingar hwilka då skulle mönstras hade fingrarne frotigt sammanwuxna så att de litnade en knuten näfwe, gjorde Neroth uppmärtsam derpå, men denne swarade med despotisk röst: Approberas. Duger du ej till annat så duger du till — stottfläck. Sådant erinrar milstolpen wid Grund fund. Jag nämnde nyf om lyx. Här i Selånger fin: nes iyx öfwerallt. Twåwåningshus med inoch oinsatta fönster, hwarest man ser gardiner af hwitt