Targe får ordet för framställande at följande förslag till dagordning: Nationalförsamlingen ötvergår till dagordningen och under de smärtsamma omständigheter, i hvilka fosterlandet nu befinner sig, samt gentemot oväntade protester obh förbehåll, bekräftar församlingen den afsättning af Napoleon III och hans dynasti, som redan uttalats genom allmän omröstving, och förklarar honom ansvarig för Frankrikes förderf, dess inkräktande af främmande eröfrare och dess sönderstyckning. (Enhälliga bifallsrop; ihållande handklappningar. Thiers uppstiger nu under lifliga bifallsrop i tribunen. Då han yttrar: Europas furstar säga, jag har sjelf hört det, att Frankrike velat kriget, det är ni (Conti och hans parti) som velat det7, utbrister en salfva af energiska handklappningar. Han fortfar: Det är ert straff att vara här för att bevittna den förödmjukelse, till hvilken era fel hafva dömt eder. Om kammaren ville följa mitt råd, skulle han höra eder. Må de anföra hvad de kunna för att rättfärdiga sig. Vi skola svara dem! På Targes yrkande framstalles nu proportion. Alla de deputerade resa sig i hänförelse. Handklappningar utbrista från alla delar af salen. Endast fyra eller fem deputerade äro emot propositionen. Bamberger får nu åter ordet och talar åter emot freden samt till Elsass försvar. Vctor Hugo uppträdde först mot kejsardömet, sedan mot freden. Han gör en jemförelse mellan det segrande Tyskland och det besegrade Frankrike, å ena sidan teokrati, feodalism, soldatvälde, träldom och kaserulif, obskurantism och allt slags förtryck, å den andra ljus, frihet, rätt och republik. Hans tal är fullt af antiteser och stora fraser. Det afbrytes ofta af bifallsrop eller protester och bidrager till att vidmakthälla agitationen inom kammaren. Isynnerhet framkallas mycken rörelse genom slutet af Victor Hugos tal, då han utropar: Frankrike skall en dag ätereröfra Lothringen och Elsass. Och icke nog dermed. Det skall återtaga jemväl Trier, Mainz, Koblenz, Kiln, hela venstra Rhenstranden. Det skall ropa: det är min tur! Tyskland, här är jag! Åro vi fiender? Nej, Jag är din syster. Folken skola icke vara mera än ett enda folk, en enda republik, förenad i broderlighet. Latom oss vara HEuropas förenta stater, friheten och den universela freden. Och må Frankrike säga till Tyskland: Vi äro vänner. Jag skall icke glömma, att du befriat mig från min kejsare; jag kommer nu för att be.ria dig från din. Bacherot gör å det stora moderat-republikanska partiets vägnar en förklaring, som genom sin enkelhet och sin lugna värdighet gör stor kontrast mot Victor Hugos svada. Han framhöll omöjligheten af ett fortsatt motstånd och förklarade, att han och det parti han tillhörde ämnade votera för freden, ehuru deicke trodde, att man kunde disponera öfver en provins som öfver en jordegendom, och under protester mot den s. k. eröfringsrätten. Louis Blane ville fred, men en billig och varaktig fred. Vore den uu föreslagna en sådan? Om Frankrike dukar under, förtjena dess olyckor alla rättänkan le menniskors medlidande. Sedan krigets början har herr v. Bismarck framstält Frankrike såsom den eufallande. I sitt cirkulär af den 8 Juli sade hr v. B., att majoriteten af franska nationen önskade fred. Charad.