bibehålla sin missiou i verlden. (Upprepade ironiska protester.) Edgar Quinet talade emot afträdandet af Elsass och Lothringen, emedan man icke hade rätt att uppoffra dem mot deras vilja, och emedan Frankrike skulle blifva värnlöst geut emot Tyskland. Uerre öfver Lothringen, är fienden herre öfver Paris. Han vill icke blott vårt försvagande, utan vår tillintetgörelse. Vi måste derföre tillbakavisa fredsförslaget, emedan det förstör på en gång Frankrikes nutid och dess framtid. (Medlet, medlet? ropa flera röster.) Bamberger, deputerad för departementet Moselle (den del af Lothringen, som skall afträdas), besvärjer Frankrikes representanter att icke antaga fredstraktaten. Det vore en dödsdom man föreslog. En enda funnes, som borde hafva undertecknadt en dylik fred, 0.3 det vore Napoleon III, hvars namn för evigt skall blifva fastnagladt vid historiens skampåle. (Ihållande bravorop från alla församlingens partier.) En ofantlig rörelse herrskar inom församlingen. En enda deputerad, M. Conti, protesterade. Han störtar upp i tribunen. Agitationen är utomordentlig. Lifliga interpellationer korsa hvarandra. Åtskilliga representanter vilja att den föregående talaren måtte erhålla ordet. Andra vilja deremot, att Conti måtte lemnas tillfälle att förklara sig. En röst. Lemna ordet åt den anklagade (ofantligt buller, presidenten ringer med sin klocka.) Presidenten uppmanar församlingen till lugn under dessa smärtsamma omständigheter. Bamberger afstår från ordet till förmån för Conti. Conti försöker tala. Många röster. Högre! högre! Couti höjer rösteo. De ord, som jag kommer att yttra, ropar. han, skola icke falla alla i smaken, men jag skall uttala dem djerft och de skola genljuda i verlden. Under en debatt så smärtsam, så hjertslitande, väntade jag mig icke att här skulle finnas plats för lidelsefulla utbrott och sårande anspelningar på ett förflutet, med hvilket åtskilliga bland eder äro likasom jag, förbuudna genom den ed de svurit kejsaredömet! (Lifligt och långvarit afbrott.) Langlois och Rochefort vilja rusa upp i tribunen men hindras derifrån af sina vänner. En röst. Låtom oss icke förlora tiden med att sysselsätta oss med Napoleon. Europa har sina ögon fästade på oss. (Ågitationen fortfor änuu.) Conti tror, att fredens timma är inne. Men hvarföre tvingen I mig, att vid en sadan handling som denna, försvara en öflvertygelse, som för mig personligen är helig? Flera röster. Nog! Nog! Conti. kan icke längre göra sig hörd. Andra röster. Ni har ju protesterat: det bör vara tillräcklig . En annan röst. Detta är fräckhet! luterpellationerna fortfara att blifva allt lifligrre mot representanten för Corsika, hvilken qvarstär i tribunen och envisas att ta tala. Victor Hugo går upp till tribunen, der han möter Bamberger. Etter några ord från presidenten begifva de sig ater ned derifran, Presidenten lemnar fortfarande ordet ät Conti, så vida denne vill hälla sig till saken. Andra röster. Fråga kammaren! Spridda röster. Preussarne äro i Paris under det att man tvistar om tribunen! Presidenten törklarar ånyo, att Conti har ordet, om han vill hå a sig till saker. Aditationen bar nått sio höjdpunkt. Conti står qvar i tribunen. Flera röster. Afsättning! Afsättning af Napoleon fII! Bethmont. Jag föreslar, att Kammaren måtte öfverga tul dagordningen genom att formligen votera Napolen III:s afsättning. (Bravo!) Conti stiger nu ned från tribunen. Sessionen atbrytes på en sfjerdedels timme. . FÖ7an färgamlingen att