Norrländska Korrespondenten – 18 mars 1871, sida 2

—Ja visst, ja visst .... Hon är emellertid rätt täck min manus fordna flamma, anmärkte Camilla och följde med blicken Gunhild, som i detsamma dansade förbi. — Täck är för litet sagdt, min vän, hon är vaeker och torde kunna täfla med mången skönhet. Friherrinnan P. ledsagade dessa ord med en mine, som lik en uddvass nål trängde genom Camillas hjerta, En mörk blick sköt fram under hennes långa ögonhår, och hon lät med en uervös rörelse sin juvelprydda soifjäder dansa mellan fingrarne. Friherrinnan P. log, hon såg att det icke var svårt att brivga detta lifliga blod i svalluing. — Tillåt, min bästa Camilla, att jag får presentera för dig häradshöfding Kant, yttrade nu grefve Rubensköld frawträdande till soffan i sällskap men nämnde herre, Den unga grefvinnan såg upp och höjde artigt sitt bufvud. — Kan jag våga hoppas på lyckan af nästa dans? yttrade häradshöfdingen med en djup bugning. Grefven väntade blott att få höra ett nekande svar, men sådant inträffade icke. Camilla smålog med samma leende, som så förtjust Rubensköld i ministerhotellet i Paris och reste sig upp. Tagande Kants arm, yttrade bon några ord, men så sagta att ingen af de omkringstående kunde uppsnappa dem, och hon rörde sitt svartlockiga hufvud med ett behag, som i sanning var ojemförligt. Mångas ögon följde henne, och grefve Rubensköld prisades som den lyckligaste man under solen. (Forts.)