Norrländska Korrespondenten – 18 mars 1871, sida 2

serverat, att äfven inom denna societ6 så har man skönheter. — Jag har verkligen varseblifvit det här är ju ganska många vackra ansigten. Till exempel den der flickan i hvita klädningen och blonda håret, hvem är hon? — Hon är gift, kära du, och hennes man är häradshöfding Kant. De bo på ett utmärkt täckt ställe, ungefär en mil från Rubensholm. Du skall veta, att man hade mycket att berätta om den unga frun, innan hon blef gift. Man sade till och med att . . . . men kära Camilla jag vågar knappt säga dig hvad de sade. — Åh jo, tala du; det torde intressera mig. — Nåväl då, de sade att . . . . nej, jag säger det aldrig; det kunde kanske förskaffa dig en sömnlös natt, och jag känner mig icke ha samvete nog att vara en orsak dertill. — Du gör mig nyfiken, Lontine, så tala då! — Du ber mig derom, kom ihåg det. Jo ser du, de sade, att hon var kär i din man, grefve Rubensköld. — Verkligen! Ingen darrning genomflög Camillas späda lemmar, intet drag rörde sig i hennes sköna anlete vid denna så otörväntade och aldrig tänkta nyhet. Hon var alltför mycket verldsdam, för att låta ens den omärkligaste rörelse dervid undfalla sig. — Nå, sade de icke äfven, att han var kär i henne? frågade hon leende. — Jo, naturligtvis, men min söta vän dervid skall du icke fästa dig. Ryktet är som du vet, en pratmakerska, som stundom talat, utan att tänka.