Norrländska Korrespondenten – 18 mars 1871, sida 2

mekas inträde skiftade bon lätt färg och följde dem en kort stund med blicken, men sedan återtog hou helt obesväradt samtalet med sin man. Emellertid fann Camilla sig ha mindre ledsamt än hon förmodat. Der voro flera af hennes umgängesvänner, och hon tyckte att tiden förflöt angenämt nog. Mångas ögon voro fästade på henne; och hon visste, att de hviskningar, hon hörde rundt omkring sig, lika mycket hade afseende på hennes skönhet, som toilett. Ingen kvinna är känslolös för smicker och loford af detta slag, vare sig att ett sådant afges af en persou af hög eller låg ravg, och Camilla, hvars ytlighet och fåfänga voro i bög grad utbildade, kände sig belåten deröfver. Hon deltog dock högst obetydligt i dansen, utan slog sig ned i en soffa, från hvilken hon hade en fri utsigt öfver den temligen stora danssalen. — Min söta Camilla, så roligt att få se dig här, yttrade friherrinnan P. och iutog den lediga platsen bredvid henne. Jag vågade knapt hoppas, att du skulle komma. — Och hvarför skulle jag icke det? Jag kan icke finna något skäl för mitt uteblifvande, sade Camilla med ett leende, så älskvärdt och oskyldigt, att man kunde hafva svårt för att tro, det hon var samma person, som för endast några timmar sedan rasat af vrede och förbittring. — Visserligen icke, men jag tänkte att du .... Ja, ja, det tjenar till intet att tala derom, jag ser blott derigenom ännu ett stort bevis på ditt englagoda väsen och fina takt. Hvad tycker du om det eljest här; har du ob