Från Palatset och Hyddan. Svenskt original af Kersti. (Forts. från u:r 31.) De gingo kring balsalen, likt ett kouungapar, och för många af sällskapet hade de en nådig nick, ett nedlåtande leende. Dansen var redan börjad, då de anlände, och grefvens skarpa öga upptäckte suart en gestalt, som fordom varit hans tankars lifligaste föremål, hans hjertas ömmaste längtan. Den tiden var nu förbi, och han blickade dit som en person, hvilken ser på den skatt, han öfvergifvit, för att hämta en större, en dyrbarare, och hvilken, då den förra är förlorad för honom, finner sig vara bedragen på den sednares värde, Gunhild satt på en i ett hörn af rummet undanskjuten soffa, och med henne samtalade med låg röst häradshöfding Kant, som sedan trenne veckor tillbaka var hennes man. Hon bar en hvit, smakfullt garnerad klädning, och i hennes blonda hår vaggade en enda skär törnros. Hon var ovanligt enkelt klädd, nästan den enklaste at alla damerna i sällskapet, och likväl, sedan man en gång fått sigte på henne, hade man svårt att slita blicken från hennes höga och ädla gestalt. Ett uttryck af lugn och frid låg utbredt öfver hennes ansigte, och bennes stora, blåa ögon kunde man lätt läsa len oskuld och renhet, som är kvinnans skönaste prydnad. Hon talade lifligt och behagigt, och ett intagande leende krusade ofta henes läppar. Vid den unge grefvens och hans