och flög upp från soffan, snabba som en kattunge. Jag vill se den, som kan tvinga mig. Hon stod framför honom, retad till det yttersta; hennes svarta ögon gnistrade som eldkulor och hennes små fina händer knöto sig, så att de liknade snöbollar. Måste, sade hon åter, och hennes fylliga röda läppar darrade af harm, ett sadant ord kan blott en svensk man anrända mot ett fruntimmer, ett sådant ord ljuder blott i ett harem. Fy, min herre, ni borde blygas öfver att ha uttalat det. — Om jag valde ett origtigt uttryck, så får du förlåta mig det; jag visste icke, att jag skulle behöfva väga mina ord, då jag talade till min hustru, och, Camilla, tillade han allvarligt, sökande att fatta hennes hand, jag ber dig glömma det samt visa mig det derigenom, att du reser till baeien. — Jag gör det icke, sade hon kallt och lade sig åter på soffan. Grefven bet tillsammans tänderna af förtrytelse. Väl hade Camilla mångeu gång icke fästat något afseende vid hans önskningar, men så envis, som i detta fall, hade han likväl aldrig funnit henne. Af flera skäl önskade han bevista denna bal hos kyrkoherden i församlingen. Först och främst ville han icke blifva ansedd som dumt högmodig, och för det andra ansåg han det som sin pligt att någon gång med sin unga maka visa sig hos någon af traktens innevånare. Dessutom hyste han en hemlig åtrå efter att få se Gunhild såsom nygift, och denna önskan kunde blott tillfredsställas, om han kom på denua bal, hvilken hon, enligt all sannolikhet, skulle komma att bevista.