Norrländska Korrespondenten – 14 mars 1871, sida 2

och i hela Sveriges hufvudstad fanns icke ett klädningstyg, som passade henne, eller en blomma, som befanns vara värdig att fästas i hennes lockar. Med en förälskad mans hela tålamod afhörde grefve Rubensköld alla hennes klagomål; då han på hennes begäran skickade direkte till Paris efter några nya modeartiklar, och dessa ändå icke funno nåd inför hennes fina smak, kunde han icke göra mera än sända efter andra, till slutligen sådana kommo, som åtminstone till en viss grad behagade henne. Så förflöt sommaren, och oaktadt många försök dertill hade grefve Arthur icke lyckats få se en skymt af Gunhild; hon tycktes liksom försvunnen, och han trodde, att hon lemnat orten, då han händelsevis fick höra, att hon fanns kvar och troligen efter alla anledningar var sysselsatt med utstyrseln för sitt giftermål med häradsböfding Kant. Han yttrade då en önskan att få göra denne Kants bekantskap, men som den unge grefvinnan var närvarande och uttalade sin ovilja mot cannaissancer af detta slag, förföll saken. Mot julen ankom en mängd af Camillas förnäma slägtingar till Rubensholm, och tiden förflöt i ett rus af nöjen, Den ena festen aflöste den andra och under vinterns lopp förvandlades Rubensbolm snart sagdt til! ett Paris en miniatur, åtminstone hvad nöjen beträffade. Sjön deromkring låg starkt tillfrusen, och om aftnarne, sedan mörkret inbrutit, kunde man på flera mils afstånd skåda en viss punkt på sjön, der det lyste, som skulle det varit en häftig eldsvåda. Det var då, som Camillas skridskoklubb hade sina sammanträden, och på den af tusende facklor och kulörta lampor upp