Norrländska Korrespondenten – 14 mars 1871, sida 2

Från Palatset och Hyddan. Svenskt original af Kersti. (Forts. från n:r 30.) Under denna dag och flera derpå följande dagar, egde icke den sköna grefvinnan Rubensköld den vanliga förmågan att fängsla sin man vid sin sida. Han var orolig och stundom nästan lika nyckfull och ombytlig som hon sjelf. Ville hon gå ut, så önskade han vara inne, och då hon bad honom sitta inne och läsa något för sig, förklarade hau, att kammarluften föreföll honom olidlig. Camilla kände sig genom ett sådant beteende af sin eljest så trogne slaf mycket förolämpad, och hon beslöt att hämnas. Under flera dagar hade hon icke ett leende för honom och så snart han sökte att närma sig henne, blef han med stolt förakt afvisad. Mot alla andra unga män i trakten var hon dereimot huld och vänlig, och den unge grefve Rubensköld fick nog snart känna svartsjukans hvassa udd gripa in i sitt hjerta. Men denna den sköna kvinnans nyck varade icke så länge, som man kanske kunnat förmoda. Hon fann ingen af ortens unga kavaljerer värdig någon gunst af henne och snart blef hon kall och liknöjd äfven för dem. Hon tyckte sig ha ledsamt, och påstod ofta, att Sverige var det odrägligaste land på jorden. Hon förebrådde sin man för det han vågat älska henne och derigenom dragit henne från den nobla sfer, hvarvid hon sedan barudomen var van. Ingenting var i hennes ögon dyrbart och elegant nog,