Norrländska Korrespondenten – 14 mars 1871, sida 2

lysta platsen kunde man skåda ett stort antal af unga damer och herrar, hvilka med högljudd munterhet och stort bifall af de omkringstående utöfvade den ädla konsten att gå på skridskor. I Frankrike, i England och öfriga större länder kan ett sådant lif passa, men icke i Sverige. Arthur Rubensköld erfor suart sanningen häraf. Som ungkarl och fri man tjusades han af den brokiga Pariserhvirfvelns otaliga nöjen och förströelser, men väl kommen inom hemmets område och sängtande etter dess ljufhet och frid, fann han detta lif onaturligt och glädjelöst. Hvilken fröjd hade han väl efter en genomvakad natt och en tömd börs? Ingen! Hans hustru var trött och egde ingen blick för honom; hon låg sysslolös på sin soffa, uppgörande blott storartade planer för nya fester, nya triumfer, och den unge grefven insåg snart hvilket förfärligt och ohjelpligt misstag han begått, då han flyttat den dyrbara och ömtåliga orangeriväxten från den plats och den värmegrad, vid hvilken den blott kunde utveckla sig och tjusa ögat. Han hade trott på kärlekens makt, och han hade icke förstått, att lady Murial icke kunde vara belåten med ett skönare och ädlare lif än det hon förde i Londons och Paris elegantaste salonger. Liksom Gunhild trott, att kärleken kunde göra sig gällande utöfver sjelfva tiden, så hade Arthur trott, att den icke kunde känna någon försakelse, så länge den sjelf så mycket gaf och båda hade. ehuru på olika sätt, blifvit bedragna. Att känna sig bedragen i det hopp, som utgjort ens skönaste mål i lifvet, är likväl en hård lott, och grefve Rubensköld erfor detta i