ännu om hon för hela lifvet skulle våga förena sig med en person, som hon i djupet af sin själ likväl icke älskade med den ömhet, hvilken hon ansåg en hustru nödvändigt böra kunna egna sin man. Hon tvekade, och en hård strid föregick inom hennes bröst, innan hon utsade det afgörande ordet. Allt tycktes likväl tala för denna förening. Hou ihågkom sin mors ord en kort tid före grefve Rubenskölds äterkomst, och hon önskade, att hon då lydt hennes råd, så hade bon sedermera sluppit förödmjukelsen att se sig öfvergifven och försmådd. Hon tänkte bärpå nu, då hon stod med sin hand sluten i häradshöfding Kants, och omsider efter en lång, lång paus, hvarunder ingenting mera än några småfåglars kvitter afbröt tystnaden, uttalade bon det ord, som band henne för lifvet. Den unge mannen slöt henne i sina armar, och den kyss. han tryckte på hennes läppar, var så varm, så trofast, att Gunhild kände det han verkligen älskade henne med en kärlek, som hvarken tid eller rum kunde förändra. (Foris.)