skulle inse ert misstag att välja mig till er maka, huru skulle det då ga? Ni vet ju, min bäste vän, att jag icke älskar er så, som ni kanske skall fordra det och . . . . Hon fortsatte icke, utan sänkte hufvudet med ett så hopplöst och förtvifladt utseende, att häradshöfding Kant kände en isande kyla genomila sig. — Jag kan icke tänka mig något sådant nu, yttrade han. Jag älskar dig så önst och innerligt, Gunhild, och om du vill bli min, så skall hela mitt lif gå ut på att göra dig lycklig. Hans röst ljöd så mjuk och melodisk, hans ögon blickade henne så trofasta och varma till mötes, och hela hans sätt och uppträidande ingaf förtroende. Gunhild hyste för honom den djapaste högaktning, och hans manliga öppenhet egde någonting för henne obeskrifligt tillaragande. Hon kände att hon måste öfvervinna den kärlek, hon under fem är hyst för grefve Rubensköld, au då han var en annans make, och hon trodde sig bäst kunna uppnå detta mål, om hon antog Kants anbud. Dessutom var hon af en stolt natur, och hon ville visa sin första ungdoms älskare, att äfven hon kunde glömma. Under skyddet af Kauts kärlek kunde hon äfven hoppas undvika alla de tydningar och allt det prat, som uppkommit genom hennes förändrade väsende efter den unga grefvens hemkomst. Många i orten hade vetat af deras ungdomliga och romantiska kärlek och det plagade henne uu att se sig af somliga beledd öfver sin lättrogenhet, af andra åter beklagad för det snöpliga slut, som denna förhoppningsfulla kärlek tagit. Emellertid tvekade hon