med en så innerlig och bedjande blick, att den unga flickan kände en mäktig rörelse genomdallra hela sin inre varelse. En flammande rodnad utbredde sig öfver hennes kinder, och hon sänkte tigande sitt hufvud. — Det är således något, som ni hvarken rill eller kan förtre åt mig, fortfor han efter en paus. Nåväl, jag vill icke söka att utforska er, Han rodde åter, och snart iandade den lilla båten vid motsatta stranden. Då de skulle skiljas åt vid dörren till Gunbilds hem, sade hon: — Tack och farväl. Ni skall icke vara ledsen på mig, för att jag i denna sak icke kan gifva er mitt förtroende, men var likväl öfvertygad om, att jag anser er såsom en god och kär vän, Hon räckte honom handen. Han drog den till sig och höll henne så fast. — Er vän, upprepade han, är det då sannt. att jag aldrig fär blifva något mera för er? Gunhild blickade upp med ett tankfullt uttryck i sitt vackra anlete. — Den der frågan trodde jag för en tid sedan mig altid med bestämdhet kunna besvara, och ändå tvekar jag nu. Jag tvekar, emedan jag känner, att det kanske vore bäst för mig om ... — Om ni blefve min maka, ack ja, Gunbild, en varmare och trognare kärlek än min skall ni aldrig kunna finna, och helt visst skola vi kunna blifva lyckliga tillsammans. — Men, anmärkte hon med låg röst, om ui skulle känna er besviken i ert ljufva hopp om sällhet vid minsida, om ni blott för sent