ten älsklig skogsblomma, som, ren och oskyldig, växte upp i verlden, utan aning om dess stormar, utan oro derför. Ilan älskade henne, länge hade han gjort det, och hade äfven för henne bekänt sin kärlek. Men endast på denna väg kunde hon icke gå honom till mötes, och han vågade icke klandra henne derför. De voro vänner, och han måste vara beläten med hvad hau fick. så länge hon sade sig icke mera kunna gifva. Hvad föregick väl inom henne i dag? Fåfängt sökte han utgrunda det. Han såg hennes bleka vemodiga anlete och han sörjde med henne. Båten gled sagta framåt på de lugna böljorna, och hela naturen rundtomkring var outsägligt skön. Himlen hvälfde sig så klarblå öfver dem, och i luften svingade sig en skara glada sångare. Der på något afstånd reste sig majestätiskt slottet Rubensholm, och, omedvetna derom, sökte både Kant och Gunhild detsamma med blickarna. — De äro lyckliga derinne, sade han plötsligt och lät årorna hvila. Gunhild ryckte till, så att båten häftigt började vagga. — Akta er, utropade han förskräckt och fattade tag i henne. Hon blef stilla och han fortfor: Lycklig, ack, Gunhild, hvarför kan icke äfven ni vara det? — Jag skall nog bli det snart, sade hon med en blixt i sina blåa ögon. Jag måste blifva det, ty jag vill. — Men hvarför är ni det icke nu? Hvarför lider ni väl, säg mig det. Han lutade sig framåt och såg på henne