Från Palatset och Hyddan. Svenskt original af Kersti. (Forts. från n:r 28) — Måtte ni säga sannt! Ni kan icke ana, hurusom denna er förändring plågar och oroar edra vänner, och isynnerhet mig, tillade han med innerlig röst; ni betraktar ju mig som er vän? Icke sanut, ni gör ju det? — Ja, jag tror verkligen fullt och fast på er. Jag tror icke, att ni skulle kunna svika ett löfte. Hon lade en sådan tonvigt på orden ni och löfte, att Kant studsade tillbaka. — Nej, sade han, öfvertygande, jag har uldrig gjort det, jag kommer icke heller att göra det. Ett löfte är heligt, och intet annat än döden kan befria mig från att uppfylla det. — Ni säger så nu, och likväl har ni kanske om fem ar glömt det. — Aldrig! utropade han häftigt. Gunhild log. — Åfven han sade så, äfven han bedyrade, att han icke kunde glömma, mumlade hon för sig sjelf. Den unge häradshöfdingen betraktade henne forskande. I trenne år hade han känt denna flicka och ständigt funnit henne klar och öppen, som en framför honom liggande bok. Han hade studerat hennes karakter, han hade läst i djupet af hennes själ och aldrig funnit i den anovat än sköna och goda tankar, ädla och vackra beslut. Hon hade för honom varit en li