Norrländska Korrespondenten – 11 mars 1871, sida 1

Om kommunalstyrelse i stad. Rättigheten att i städerna omhänderhafwa den tommunala administrationen har sedan århundras den tillbata warit lagd i borgerskapets händer. Det låg säledes i handtwerkarnes och handelsmännens magt allena, att, utan inblandning af statens ems betsoch tjenstemän, tillsätta fina egna ftyresmän och tjenare, sjelfwe stifta lagar för yrke och handel, hwilka dock skulle ega tunglig fastställelse för att wara gällande, samt i sednare tider sjelfwe utnämna ledamöter i den del af förwaltningen, som kallades stadens drätsel. Uti den särskilda jurisdiktion, som benämndes kämuersrätt, hade till och med en eller twenne borgare säte och stämma, liksom i magistraten och rådstufwurätten. Jngen statens embetsoch tjensteman, ehuru boende i staden, kunde göra anspråk på denna rättighet. Gå mi blott 25 år tillbala, finna mi, att städernas äldfte utgjordes af endast handtwerkare och handlande. Embetena ftyrdes af fina äldermän och drätselkammaren äfmenledes af borgare. Småningom började litwäl embetsmännen deltaga i frågor om samhällets angelägenheter. Detta inskränkte fig dock till de tilljällen, då stadens innewånare woro kallade till fyrkostämma, samt till frågors afgörande inför magi: straten; ty borgerskapets rätt att afgöra hwad fom rörde handtwerkerier och handel måste förblifwa ofränkt. Snart skilde fig dock borgerskapet åt i twänne delar, handelsmännen drogo fig åt embetamännens sida, medan fabriksoch handtwerksborgarne stannade på sin egen ståndpunkt. Följden blef, att embetsmän och handlande alltid mid votevingar lågo öfwer med fina röster. Detta tröttade handtwerkarne till slut, och de allmänna fammanträdena bewistades fnar: af få eller inga fambhällsmedlemmar ur den arbetande klassen. Så skedde snart öfwer hela landet. Det är ostridigt, att den nya kommunallagen af år 1862 i mer än ett affeende innebar ett framfteg till förwerkligande af det ideal, hwilket den moderna tidens sociala bildning uppstält såsom mål för den kommunala sammanlefnaden. Den borttog många af de inskränkningar, hwilka dels en obehörig cens tralmagt, dels skråwäsendet fatt för de kommunala rättigheterna, och dessa gjordes mera oberoende af statsmakten, på samma gång de tillerfändes en mid sträcktare frets af stadsinnewånare. Likaledes måste i anseende till de många olägenheter, som widlåda öfwerläggande och beslutande primärförsamlingar, införandet af den representativa formen i fommunalstyrelsen genom förordningen om ftadsfullmägtige i och för fig sjelf betraktas fom en ändamålsenlig reform. Med dessa förtjenster i den nya författningen war dock förenad en högst betänklig brist, liggande deruti, att den antagna rösisstalan tilldelade en i sig sjelf oförnuftig faktor, penningen, en så stor betydelse wid walen af dem, som skulle beklädas med allas beslutanderätt, att den andra: