Norrländska Korrespondenten – 7 mars 1871, sida 3

ven bugade sig tyst för Gunhild och satt straxt derefter åter i sadeln. De redo derifrån. Hon sände ingen blick efter dem, utan gick tillbaka samma väg hon kommit, utan att bekymra sig om de kvarblifna nedtrampade matvarorna. Anländ till den lilla båten, som hon fastbundit vid en uppskjutande spetsig sten på stranden, fann hon den redan upptagen. — Förlåt det intrång, jag gör, yttrade häradshöfding Kant — ty det var han — men jag gick här förbi och igenkände er båt, och jag ansåg mitt samvete icke tilläta mig att om igen lemna er allena ute på sjön. — Åh det är ingenting farligt, jag är van att ro, svarade Gunhild med matt leende, ock var med ett hopp vere i den lilla farkosten, som Kant nu lät glida från land. — Hvad som icke är, kan bli, inföll han, isynnerhet om ni, som nu är fallet, befinnes vara i ett snart sagdt drömmande tillstånd. Men säg mig, mamsell Alln, tillade han med en annan ton, huru kommer det sig, att ni på den sednare tiden blifvit så märkbart förändrad? Allt sedan jag den der aftonen fann er afsvimmad i skogen, har ni icke varit er lik, Ni är sjuk, dyraste Gunhild, och ni bryr er icke om att rådfråga en läkare. — Jag blir nog snart bra. Ett vemodigt leende krusade hennes läppar, och hon sköt ned sin halmhatt i pannan, som skulle solen brännt henne. (Forts Y