Norrländska Korrespondenten – 7 mars 1871, sida 3

ste att bära den sorg, som drabbat henne, sade hon, och kunde han vara trolös, så kan han likväl få se, att det sår, han gifvit henne icke var så djupt, att hon måste förblöda. En dag i slutet af Augusti månad vandrade hon med en korg på armen genom skogen och rodde ensam i en liten båt öfver till andra sidan af sjön. Långsamt, liksom tyngd af sin börda. gick hon öfver vägen, för att komma till en stuga i närheten, der hon skulle aflemna litet föda till en sjuk gumma, då hon hastigt blef skrämd af tvänne ryttare, som i galopp kommo sprängande framåt. Hon vek genast åt sidan, men icke fort nog, för att hindra den ena hästen att snudda till korgen och kasta dess innehåll på marken. Genast stannade de båda ryttarne, och Gunhild såg då, att de voro unga grefven och grefvinnan Rubensköld. Liksom fastnaglad af en osynlig makt, stod hon kvar på samma plats, blickande rätt fram för sig. Grefven hoppade af hästen och kom fram till henne. På hans obesvärade hållning syntes det, att han ännu icke igenkänt henne. — Ursägta oss och våra hästar, yttrade han artigt och afton sin hatt. Jag hoppas ni sjelf icke blef skadad. — ICeka alls, svarade Gunhild hastigt och såg upp. En brännande rodnad flög dervid öfver grefvens manliga ansigte. Gunhild! utropade han högt och omedvetet. Hon teg och såg sig om efter den på marken liggande korgen. — Kommer du nu, min vän? frågade den unga grefvinnan och höll med stadig hand fast tygeln på hästen, som ctåligt stampade. Gref1