han henne genast på sina armar och bar henne bort till den anvisade platsen. Hon tackade honom med en öm blick och sjönk sedan tillbaka mot kuddarne i en vällustig hvila. Den unge mannen betraktade henne länge, och en känsla af onämnbar salighet öfver att vara egare af en sådan skatt smög sig öfver honom. Dagar kommo och gingo. Sommaren började lida mot sitt slut. På Rubensholm följde fester på fester. Den unga grefvinnans ankomst firades med stor pomp och ståt och sjelf gjorde hon allt för att ha roligt. Det tysta, ensliga lifvet på landet hade helt hastigt blifvit förbytt till en stor stads buller och oro, och ingen dag gick förbi, utan att man såg långa rader af vagnar med besökande fara förbi den lilla skogshyddan, der fru Alm och hennes dotter bodde. Ånnu hade dock icke Gunhild träffat sin trolöse älskare. Han hade rent af glömt att hon fanns till, och i det hela tyckte hon bäst om det så. Ilon var nu högst sällan ute osh lemnade hon någon gång hyddan, för att hemta litet frisk luft valde hon alltid sådana promenader, der hon trodde sig icke kunna möta någon af innevånarne på slottet. Emellertid hade Gunhild förlorat sitt ungdomliga och glada hopp om lycka. I fem år hade hon trott, älskat och boppats; detta var nu förbi med ett enda slag, och hon kände sig nedtyugd af smärta deröfver. Hennes kinder hade under en kort tid blifvit bleka och hennes vackra ögon förlorat något af sin glans. Hennes mor såg henne med djupt bekymmer, och mången gång förde hon talet på en flyttning från trakten. Men dertill ville Gunhild icke lemna gehör, hon vis