Norrländska Korrespondenten – 7 mars 1871, sida 2

— Ja, det är sant, sade hon och tog villigt hans erbjudna arm. : Tysta vandrade de framåt skogsvägen, som förde till hyddan. Då de hunnit fram till dörren, räckte Gunhild honom sin hand. — Jag tackar er, häradshöfding Kant, yttrade hon med låg men klar röst. Han ämnade göra en fråga, men det låg något så afvisande i den unga flickans sätt, att han icke vågade framkomma dermed. Han tryckte blott lätt den lilla hand, som, hvit och mjuk, hvilade i hans hand, och, bugande sig, lemnade han henne. Emellertid hade den äldre grefve Rubensköld haft glädjen att helsa sin sonhustru välkommen i sitt hem. Han var i allo nöjd med sin sons val af maka. Hon var ung, skön, rik och af hög börd; hvad kunde han väl mera begära? Han var lycklig öfver att hans son var klok nog att lemna sina barufantasier och gifta sig enligt sitt stånd. Lady Murial tycktes honom vara liksom skapad för hans son, och med stolthet tänkte han på det uppseende, hon skulle väcka i Sverge. Hans välkomsthelsning var varm och innerlig, och Artburs moder kände sig lycklig, då hor fick omfamna sin sonhustru, och med detsamma äfven observerade den unge grefveus belåtna och glada utseende. Denne erfor äfven en känsla af frid och välbehag vid att åter, efter en så lång frånvaro, få vistas i det gamla hemmet, och ingen tanke från fordom störde denna glada och ljufva känsla. Han hade en ung skön maka vid sin sida, och detta var honom en källa till ännu större fröjd. Han hade vunnit hvad så mången annan fåfängt